Stort steg

Då har man gått från fyrsamhet till ensamhet. Kan inte skylla på någon för det var jag som tog steget. Ändå gör det fruktansvärt ont. Känner mig som en fruktansvärt elak person som kan göra så mot en annan människa. Speciellt när man levt ihop i nästan 22 år. Vi ska leva ifrån varandra på prov dock men känns ändå som ett halvt avslut. Sitter i ena stunden och tycker att detta ska nog gå bra för i andra sekunden sitta gråta i extrem självömkan. Hur förklarar man för en annan människa att känslorna tagit slut och att det inte går och reparera längre utan att såra personen? Saknar barnen fruktansvärt mycket men insåg att min man var i större behov av deras hjälp och att de inte skulle må bra av helt plötsligt behöva arrangera om i hela deras vardag. Så sagt och gjort flyttade jag ut till sommarstugan och befinner mig i ingemansland helt ensam. Gillar inte det särskilt mycket för när det är mörkt här ute så är det verkligen mörkt och då blir min sinnesstämning det med. Vi var ändå rörande överrens om att vi skulle bryta upp som vänner för ingen mår bra av att man bedriver verbal pajkastning. Speciellt inte barnen och de är viktigast i våra liv. Det finns ju ingen anledning längre och försöka lappa ihop något när barnen inte är små. Till min stora glädje så tog de detta mycket bra och när de sedan sa att det var ok med dem tog jag steget och fällde bomben. Tänker inte bry mig om och berätta varför och hur det utvecklades så här. För är det något jag lärt mig så är det att folk spekulerar oavsett om man säger sanningen. Så ni har full tolkningsfrihet. Så vi får se vad framtiden har i sitt sköte. Ska nu skapa nya rutiner och vanor. Känns väldigt konstigt och bara ha sig själv att tänka på. Man får ta en dag i taget så går det nog.
kram tills nästa gång
Eva S

Vardag igen

Då var man tillbaka och igång med vardagen igen efter en vecka på Teneriffa. Rätt skönt att få resa bort ett tag och få lite distans till allt här hemma. Det är då man kan sitta och tänka i lugn och ro utan influenser från alla håll. Lättare att veta vad man vill och saker man inte känner något för. Satt och filosoferade på balkongen på vårt hotellrum och blickade ut över Atlanten då känslan av att man egentligen rent yrkesmässigt borde blicka framåt och komma vidare. Det var en stark och övertygande tanke med bara några små problem som måste lösas först. Vart, hur och inom vad? Känns som om man står och tuggar på samma ställe. Trivs alldeles utmärkt men kan ju inte vara säker på var jag är om cirka ett år. Borde man kanske fördjupa sina kunskaper inom detta gebit? Frågorna är så många att det blir för mycket men känns som jag snart måste ta ett beslut. Är en person som är allergisk mot stagnation och slentrian och vill konstant utvecklas. Nyfikenhet och kunskapstörst är det som driver mig framåt och utvecklar mig som individ. Kanske är dessa grubblerier ett tecken på att det smygit sig in lite slentrian i mitt nya jobb. Vet inte riktigt men kan så vara. Kan även vara så att min något otåliga sida gör sig påmind.
Så nu ska jag efter ha grubblat färdigt en vecka ta itu med alla saker jag satt som mål. Det är ingen lyx utan en nödvändighet. Mår inte du själv bra så kan du inte ta till dig allt det positiva omkring dig. Det märkte jag på mina barn när jag för länge sedan gick på KomVux. Då sa min ena son att " det var tur du började i skolan för du är mycket gladare nu". Det är så man inser att är du glad blir de omkring dig glad. Alla andra kan man mer eller mindre skita i. Så det så!!!
Så betänk detta att:"tänk på dig själv för ingen annan gör det åt dig!"
kram tills nästa gång
Eva S

Teneriffa here we come

Sitter nyduschad och nöjd i soffan framför antikrundan. Har packat näst intill allting. Så nu kan man koppla av. I morgon ska man till staden och fara runt i sista minuten och inhandla kläder till 2 meters klubben,(mina söner). Spelar ingen roll hur långt innan man säger till så får de alltid en sådan uppenbarelse precis innan man ska iväg. Känner mig lite irriterad på att det segar fram. Så känns det alltid när man ska på semesterresor. Ska bli skönt och få miljöbyte och bli lite bortskämd med färdig mat serverad och sängen bäddad varje dag. Förhoppningsvis kanske det är sol och varmt så man kan få lite färg. Det vore onekligen behövligt. Ser ut som en vandrande albyl. Naturligt vit a la nordbo. Risken är väl att man reflekterar solen så kraftigt att man blir en fara för sin omgivning.;-) En liten paraplydrink hör väl också till eller hur? Så om några dagar far vi och tills dess får ni ha det så bra i vinterkylan. hehe.
kram tills nästa gång.
Eva S

Snart söder ut

Nu så ska jag ta mig i kragen och skriva lite. Dagarna går väldigt fort och när man summerar bakåt vad man gjort så tycker man att man inget presterat. Ändå får man dagarna att gå. Sitter man då o rullar tummarna dag ut och dag in? Nej så är inte fallet. Dagarna är med andra ord inte tillräckligt dramatiska för att hamna på en blogg. Trots det har man väl börjat får man väl fortsätta. Har fyllt min tillvaro med det vanliga bestyret som man har på vardagarna. Man går upp, äter sen jobbet. Håller för tillfället på och förbereder resan till Teneriffa vecka 7. Då ska min man och våra tonårssöner åka iväg och umgås. Man får passa på för snart vill de inte åka med oss föräldrar längre utan det är kompisar och flickvänner som gäller. Det talas så mycket om att barn är beroende av oss föräldrar men aldrig om att vi är lika beroende av dem. Ta till exempel när de flyttar hemifrån. Vad ska vi göra med all mat som man får över och vad ska man prata om då? Barnen är både min inspiration och irritation så det så. Vi vuxna med barn har också faser som inträffar med barnens. Just nu är vi i fasen "de håller på att bli självständiga". Följden blir då att man helt plötsligt ska börja umgås med den andra äkta hälften. Helst då hitta något annat att prata om. Detta kan resultera i att det långa stunder uppstår en väldigt jobbig tystnad. Då fyller man ut tomrummet med att konversera runt omkring sådant som behöver göras hemma eller i stugan. När detta ämne är tömt blir det tystnad igen. Ja man får väl skaffa hund för då finns det ju alltid något att säga.
kram tills nästa gång
Eva S

Torsdag

Då var det snart helg igen och man är lika förvånad som vanligt. Tiden bara rusar fram och man hinner inte med någonting alls. Det går i vågor det där. Har kommit in i en period då jag är så fruktansvärt trött på kvällarna. Orkar knappt hålla ögonen öppna framför tv:n. Det konstiga är att när man ska sova är man klarvaken. Vad gör man för fel? Ska man kanske trotsa sin trötthet och fara runt som en nackad höna eller ska man bejaka tröttheten? Sen kan man även undra varför det skulle komma mer snö? Kan inte påstå att jag tyckte det behövdes mer. Lagom är ju faktiskt bäst. Har fortfarande inte löst transportproblemet av mina kära skaparprylar. Blir så lack. Känns som det är för många måsten just nu för att jag ska tycka att det känns ok. När man summerar dagarna som varit i veckan inser jag att inte mycket blivit som jag velat. Massa saker som inte blivit av på grund av diverse olika händelser. Ska bli skönt och vila lite och ta det lugnt i helgen. Min goda vän har hotat med och dyka upp i helgen och sådana hot gillar man.:-)Nej nu har jag gnällt av mig och det känns redan mycket bättre. För egentligen är det inte alls synd om mig och jag mår faktiskt ypperligt. Snart ska hela familjen fara utomlands och möta våren i söder. Kanske vi får med lite värme tillbaka.
kram tills nästa gång
Eva S

Smått otur

Den här dagen har kantats av en massa onödiga små händelser. Började med att jag glömde mina frukostmackor o fick knata hem igen. Halvvägs tillbaka till jobbet inser jag att dörren fortfarande är olåst. Det var bara att vända. Samma sak hände när lunchen var slut. Då glömde jag först att låsa. Vände om och fick göra en helomvändning och larma. Stolt över att äntligen ha bestämt mig åkte jag till ett samhälle cirka tre mil bort för att väga mig. Där upptäckte jag att det var en dag för tidigt. Så det var bara att transportera sig hem igen. Tur att man inte gick i alla fall. Så här har det hållt på hela dagen. :-) Det är väl detta de menar med att man ska öka sin naturliga rörlighet. Ja om man inte har det i huvudet får man väl ha det i fötterna. Kanske därför man alltid har värk i dem. :-)
kram tills nästa gång
Eva S