Stort steg

Då har man gått från fyrsamhet till ensamhet. Kan inte skylla på någon för det var jag som tog steget. Ändå gör det fruktansvärt ont. Känner mig som en fruktansvärt elak person som kan göra så mot en annan människa. Speciellt när man levt ihop i nästan 22 år. Vi ska leva ifrån varandra på prov dock men känns ändå som ett halvt avslut. Sitter i ena stunden och tycker att detta ska nog gå bra för i andra sekunden sitta gråta i extrem självömkan. Hur förklarar man för en annan människa att känslorna tagit slut och att det inte går och reparera längre utan att såra personen? Saknar barnen fruktansvärt mycket men insåg att min man var i större behov av deras hjälp och att de inte skulle må bra av helt plötsligt behöva arrangera om i hela deras vardag. Så sagt och gjort flyttade jag ut till sommarstugan och befinner mig i ingemansland helt ensam. Gillar inte det särskilt mycket för när det är mörkt här ute så är det verkligen mörkt och då blir min sinnesstämning det med. Vi var ändå rörande överrens om att vi skulle bryta upp som vänner för ingen mår bra av att man bedriver verbal pajkastning. Speciellt inte barnen och de är viktigast i våra liv. Det finns ju ingen anledning längre och försöka lappa ihop något när barnen inte är små. Till min stora glädje så tog de detta mycket bra och när de sedan sa att det var ok med dem tog jag steget och fällde bomben. Tänker inte bry mig om och berätta varför och hur det utvecklades så här. För är det något jag lärt mig så är det att folk spekulerar oavsett om man säger sanningen. Så ni har full tolkningsfrihet. Så vi får se vad framtiden har i sitt sköte. Ska nu skapa nya rutiner och vanor. Känns väldigt konstigt och bara ha sig själv att tänka på. Man får ta en dag i taget så går det nog.
kram tills nästa gång
Eva S