Redan söndag och snart ny arbetsvecka. Då var min första vecka som separerad avslutad. Onekligen en mycket händelserik vecka och omtumlande. I fredags hann tröttheten ifatt mig och jag slocknade tidigt i trygg förvissning att en av mina goingar(min äldste son)var hos mig. Fick en massa gjort på lördagen och var väldigt nöjd med mig själv. På eftermiddagen kom min underbara väninna hit och jag fick för första gången stifta bekantskap med Australienskt rosévin. En mycket angenäm upplevelse. Vi hade en mycket trevlig kväll, natt och morgon och många goda skratt. Ska erkänna att jag idag känner mig behagligt sliten. Det var den perfekta avslutningen på en dramatisk och känslomässigt omtumlande vecka. Idag hade jag besök av min väninna som jag känt sedan högstadiet. Känns skönt att omge sig med vänner som känner en så väl att man inte behöver försvara och förklara allt man gör och de beslut man tar. Vänskap som bygger på kunskap, kännedom och respekt för varandra.
Insåg härom dagen vad min rädsla för att leva själv egentligen grundade sig i. Någonstans i mitt undermedvetna har man hela tiden varit rädd för att det ska bli som det var för 22 år sedan. Då man drogs med självdestruktiva känslor som präglade större delen av min tillvaro. Lägg även till en extremt stor dos av dålig självkänsla samt rädsla för att bli sårad så har ni bilden. Det var väldigt få som kunde komma över min tjocka mur. Detta är ju egentligen totalt orealistiskt när man tänker efter. Då och nu är så totalt annorlunda att man kan bli full i skratt vid tanken. Har fostrat två barn, varit gift med en man som har RP och utbildat mig. Kan man efter det fortfarande vara samma person? Knappast! Så rädslan att det ska bli som förr är ganska orealistisk. Jag är så långt ifrån vad jag har varit som man någonsin kan komma. Så det ska nog gå bra det här ska ni se. Har ju mina goa vänner och upptäckt nya underbara människor som jag ser mycket fram emot att lära känna bättre.
kram på er tills nästa gång
Eva S
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar