Alldeles för lätt

"Det är alldeles för lätt och skilja sig idag". Alla som varit i samma situation som jag vet att detta är bara skitsnack. Det är ju inget man helt plötsligt kommer på. "Hm, om jag skulle skilja mig för det här var inget roligt". Nej knappast. Själva skilsmässan gick väl fort eftersom vi inte hade några barn under 16 år men själva bodelningen tar betydligt längre tid. Speciellt i detta fallet. Sen ska man dela upp allt bohag. Vem som ska ha vad och lägg sedan till allt tjafs. Gud vad jobbigt det är med allt "det är så synd om mig" och "förstår fortfarande ingenting". Det är väl bara till att acceptera läget och försöka gå vidare. Tro mig jag vet att i vissa situationer får man acceptera att man aldrig kommer att förstå hur folk resonerar. Detta för att kunna gå vidare och orka med sitt liv.
Man kastas tvärt mellan olika tankar och det är allmänt kaos. Det är allt praktiskt som ska skötas samtidigt som man vill fundera på den nya bostaden och planera framåt. Samtidigt försöker jag låta bli att känna efter hur evinnerligt psykiskt trött jag egentligen är. Ska jag ramla ihop så ska det vara i mitt eget hus. Så det är bara och bita ihop och vara som duracell kaninen och bara gå på. Det är både den jobbigaste och roligaste tiden på länge. En massa roliga saker som inträffar samtidigt som man måste hantera en massa skit. Ambivalens? Nej snarare att man får ta det onda med det goda. Eller inget ont som inte har något gott med sig. Ok säger som Strindberg: "Inget är så allvarligt att det inte tåls att skämtas om" eller hur? Eller efter regn kommer solsken. :) Tack för att ni orkade läsa men nu ska jag nog spotta i nävarna igen. Slut med självömkan för den här gången.
kram tills nästa gång
Eva S (snart F)