Livet på landet

Livet på landet är tyst och lugnt. Trodde ni ja. Man vill gärna tro det. I 2 dygn stod grannens kossor och råmade högt och förtvivlat non stop. Inget litet gulligt muuu utan MÖÖÖÖÖÖÖ. Att några få djur kan låta så mycket. Var inga vackra tankar som florerade i min hjärna om dessa varelser. Bilden av betande kor i öppna landskap sprack som en såpbubbla. Poff! Fick sedan reda på att de låter så när kalvarna tas ifrån dem. Perplex. Min extrema irritation byttes till empati och förtvivlan å deras vägnar. Helt plötsligt kunde jag förstå dem. De stackars små kossorna. Efter 2 dagar tystnade kossorna. Är det för att de förlikat sig med ödet eller att de glömt? Oss emellan kändes det plötsligt som om det var mer än jag ville veta. Kommer jag att låta lika dant när mina söner flyttar hemifrån?

kram Eva